EELIA MICHAELSEN
EELIA AUDREY HESTIA FREVÁUYER ENGLEBRECHT
LATER MICHAELSEN
Born:
28th august 1927, Staaff - Veccio Harbor
Family:
m. (1951) Robert Michaelsen; b. (1922-2011)
ch. Grace Michaelsen (later Branding, 1952-)
Education:
People's School of Hélene, 1933-1939
General School in Sewa and Porter, 1939-1941
Public Ecclesiastical Institution in Blumental Haven (1941-1946)
LL.B in Law, University of Azali (1946-1949)
M.Sc in Agricultural Economics, University of Azali (1946-1951)
Professional Career:
Assistant, Raileger Worbacht (member of the Camardijan Council, 1946-1949)
Productivity and Efficiency Inspector, United Fruits Office in Azali (1949-1951)
Associate Agronomist, L.C and McKallan Group (fishery comp, 1951-1952)
Agricultural Specialist, Themsbeck and Cognalo (fishery comp, 1953-1955)
Agriculture Consultant, Berocanara (agriculture producer, 1986-1987)
Political Offices (Landmarks):
Mayor, Municipality of Maibelhov (1955-1958)
Member, Chamber of Deputies (1958-1985)
Minister, Housing and Research (1963-1965)
Minister-General, Power and Energy (1965-1970)
Deputy Chairman of the People's Government, Assistant-President (1970-1972)
Minister-General, Interior and Home Affairs (1970-1972)
Chairman of the People's Government, First-President (1972-1978, 1980-1985, 1990-1993)
Leader of the Official Opposition (1978-1980, 1985-1986)
Administrator, United Nations Development Programme (1987-1990)
Political Offices (Internal):
Chair, Maibelhov Congregationist Campaign Committee (1953-1956)
Assisting Chair, Joint Assembly Party Caucus (1959-1962)
Chairman, Joint Assembly Party Caucus (1962-1967)
Leader in the Chamber of Deputies (1967-1971)
Second Chair, Congregationist Party (1970-1972)
General Chair, Congregationist Party (1972-1986, 1990-1993)
Political Offices (Parliamentary):
Member, National Fueling System Policy Commission (1959)
Member, Committee on Agriculture (1959-1960)
Member, Committee on Budget (1960-1962)
Chair, Committee on Agriculture (1960-1963 and 1978-1980)
Member, Committee on the Interior (1961-1963)
FAMILJ OCH UPPVÄXT
Eelia Michaelsen, född Eelia Englebrecht år 1927; växte upp i ett enkelt arbetarklass- och småföretagarhem på den lilla ön Staaff, i Veccio Harbor. Staaff tillhörde ögruppen Rome-Hessawyler-distriktet i dem nordvästra delarna av Vecchio Harbor. Hennes familj hade enkla levnadsförhållanden och hennes far, Rockhard Englebrecht (1889-1964), arbetade mestadels som en fiskare. Han var den av den lokala trålstyrkan men arbetade också extra på eftermiddagarna i den lokala kyrkförsamlingen som vaktmästare. Hestia Englebrecht (född Coveny, 1895-1946) kom från ett handlarhem från Lastrage och drev det lokala värdshuset tillsammans med hennes yngre bror och Michaelsens mormor, Urquarth Coveny (1897-1982).
Michaelsen beskrev sin barndom som lycklig men enkel och hennes föräldrar fick arbeta otroligt hårt för att få det att gå ihop. Hon var hela tiden omgiven av sin familj och lärde sig tidigt vikten av starka familjer som en institution och skapade starka kontakter med såväl grannar som byinvånare. Michaelsen hade två bröder, en äldre och en yngre. Michaelsen hade inte så mycket kontakt med sin äldre bror Giancarlo Wilfords (född Michaelsen 1913-1991) som tidigt bröt kontakten med sina föräldrar och flyttade till hans farbror Thomas Englebrecht (1882-1974) i Adenport. Hennes yngre bror Matthew Englebrecht föddes 1942.
IN THE COUNCIL OF MINISTERS
After the success election in 1963, Michaelsen expected herself to be appointed as a Councilor and with responsibility of some form of welfare portfolio. However the transition team of Joseph Cartwrither didn't saw it as natural as her and her fellow colleagues in the General Assembly as well. In the memoirs of Cartwrithers then Chief of Transition Staff ''JRB'' John-Reginald Birchinger, the staff didn't planned to involve Michaelsen in Government positions at all. The discussions did even come down in the surroundings about the suitability of a women to lead the Agriculture Committee - in cause of the economic legislation the new Congregationist Government planned to initiate on the agricultural area.
In early march 1963 the Transition Staff presented a loose composition of allocation between the greatest key position in the Government and General Assembly - to Cartwrithers private Chief of Staff. The Chief of Staff had objections because of how the composition didn't matched the policy prioritations that the Government was about to present - and he asked the Transition Team to re-do i with a greater political and strategical perspective. One of the Chief of Staffs personal secretaries - Martha Proccatrenthia was an old friend of Michaelsen and came across a copy of the proposal which she shared with her. Michaelsen assumed that the copy was the final suggestion and reacted with dismay and disappointment.
Michaelsen was committed to get a part of the Executive branch and begun to take actions behind the scenes to make herself unmissable in the Council of Ministers or at least the Government organization. Michaelsen understood that she had to create an need for her self and her competences. Therefor it was vital to create a political pressure outside the inner circle which pushed for appointing Councilors focused at her profile issues: agriculture and social welfare.
BOSTADSNÖDEN I LASTRAGE
Under den mycket kalla våren 1963 Michaelsen blev insvuren som bostads- och forskningsminister av guvernören på Adenportpalatset. Hon fick tidigt hantera svåra sociala utmaningar varav en av de största var den stora bostadsnöden i Lastrage. Under 50-talet hade de flesta värmepannorna tagits ur bruk i bostadshusen till följd av de modernare, effektivare och säkrare el-elementen. I bostadsrätterna och villorna hade oftast pannorna helt avvecklats men i arbetarklassområdena och hyreskomplexen fanns de fortfarande kvar, om än många inte användes. Den kalla vintern hade lett till att värmepannorna i arbetarklassområden fått sättas på igen. Kylan ledde till att elkonsumtionen skulle behöva fördubblas för att värma upp bostäderna vilket de ekonomiskt mindre bemedlade områdena inte hade råd med. Dessutom räckte värmen från elementen oftast inte till att värme upp de kalla betong- och de dragiga trähuskomplexen vilket oftast var arbetareområden. Återanvändningen av de värmepannorna, som tillverkats i början av 20-talet, innebar enorma risker då de var omoderna, farliga och otympliga. Till följd av värmeoljeläckor skapades det som skulle kallas för Massbränderna i Lastrage 1962 då hela kvarter i Lastrages arbetareområden brann upp. Julen 1962 var flera tusen människor, de flesta arbetare eller sjuka, akut bostadslösa i en råkall vinter.
Till följd av den ekonomiska tillväxten och den kraftiga expansionen av de sociala välfärdsprogrammen var den reguljära hemlösheten mycket låg vilket ledde till att få härbägen fanns att tillgå. De få som fanns var (inte uteslutande men) mestadels i kyrkans regi och inte utformade för långvariga vistelser eller för en större omfattning. Lastrages Stadsadministration, som var i ekonomiskt förfall, utfärdade på luciadagen 1962 en officiell begäran om stöd från kanonalregering samt statsadministrationen. Kantonalregeringens bostads- och utvecklingsminister (S) utlovade krispaket och akutbostäder för mångmiljonbelopp. Från statsadministrationens sida var det mer komplicerat då den dåvarande bostadsministern precis avgått. Bostadsfrågorna handhades tillfälligt av transportministern samtidigt som flera frågor kopplade till hemlöshet och krisfrågor låg under socialdepartementets ordning. Dålig kommunikation och otydlig ansvarsfördelning gjorde att ingen från regeringens sida riktigt visste vem som skulle behöva göra avräkningar på sin departementsbudget. Tillsammans med den pågående valupptakten ledde det till att ingen tog några initiativ att hantera ärendet. Transportministern menade dessutom att då Lastrage Stadsadministration styrdes av Socialistpartiet själva så kunde det leda till att partiet kunde skadas om rapporteringen av ärendet fortskred.
Krisstödet betalas ut - men...
Den 16:e december betalade kantonalregeringen ut tre (3) miljoner a-cups i krisstöd för att bygga akutbostäder. En andra utbetalning av krisstödet skulle göras under mellandagarna och en slutgiltig i början av 1963. Villkoren var dock otydliga. Kantonaladministrationen menade att de skulle betalas tillbaka med start från och med sommaren 1963 och på ett kortsiktigt perspektiv bara anses som ett nödlån. Lastrage borgmästare samt stadskollegium förutsatte att det var ett krisstöd som skulle hjälpa till att hantera den akuta situationen och var en del av kanonens myndighetsansvar över sina invånare. Pengarna blev dock inte långvariga då kantonalsenatens finansutskott den 17:e december diskvalificerade ärendet då ekonomiska paket, under konstitutionellt skydd, alltid skulle tas igenom den lagstiftande församlingen. Kantonalregeringen menade att krislägen givet innebar en viss ekonomisk delegation till finansdepartementet och förutsatte att lagstiftande hantering genomfördes under- samt efter utbetalningen. Finansutskottets ordförande vände sig skarpt emot en sådan arbetsgång, ingenting skulle ju vara möjligt att förändras om utbetalningar redan genomförts för pengarna kunde ju knappast återkallas. Det hela slutade i en lång principiell och ideologisk diskussion kring maktdelning och demokratin. Finansutskottets resonemang fick hursomhelst gehör hos kantonalsenatens president samt partiledningarna för oppositionspartierna i kantonalsenaten. De menade att krispaketets omfattning hotade att spräcka hela kantonalbudgeten som strikt i konstitutionen var förbehållet kantonalsenaten att besluta om och att regeringen kraftigt överskridit- samt missbrukat sina befogenheter. Då samråd hade arrangerats redan samma eftermiddag som utskottet sammanträtts, skickade kantonalsenatens presidium in en prövningsbegäran till nationalsenatens konstitutionsutskott, redan den 19:e december, för att pröva ärendet.
Under dåvarande lagstiftning föranledde prövning i senaten att handlingar som ärendet avgjorde avbröts under prövningsperioden. När senatens president den 20:e december utfärdat prövningstillstånd tvingades pengarna istället frysas av centralbankens direktion.
Under tiden:
Samtidigt som det politiska tumultet pågick fanns det tusentals människor, många av dem barn, som hade fått sova i portuppgångar, entréer till myndighetslokaler och kalla gympasalar. De flesta som bodde i de uppbrunna kvarteren hade inte ekonomiska resurser att varken ta in på hotell, resa till en annan stad eller hitta privata lösningar. Stadsadministrationen hade inte råd att hyra in alla 2500-3000 personer som var hemlösa på hotell eller vandrarhem, dessutom fanns knappt så många lediga hotellrum. Från och med den 12:e december hade staden upplåtit flera gympasalar och lagt in filtar men de var iskalla till följd av att de flesta saknade värmesystem vilket på nätterna kunde leda till flera grader minus innomhus. Många valde då att hellre sova i portuppgångar och på entréer då det åtminstone var ett par plusgrader i temperatur. Kyrkan hade också öppnat upp sina kyrkosalar samt församlingshem och försökt att ta emot så många som möjligt men då församlingshemmen endast kunde ge boende åt ett par hundra, samt kyrkosalarna var iskalla var bostadsnöden fortfarande stor.
Den 17:e december gick kyrkan, föreningslivet och civilsamhället samman med lite ekonomiska medel för att hyra ett hundratal hotellrum premierat åt barn, sjuka och äldre för att slippa sova i gympasalar eller församlingshem under julnätterna. Runt om i landet hade också stödinsamlingar börjat att genomföras för att kunna köpa in julklappar, filtar, kläder, mat och husrum till de utsatta. Lastrageinvånare uppmuntrades att öppna upp sina hem för de hemlösa och ta emot nödställda familjer samt barn. Den 19:e december skedde en vändpunkt då Lastrage Allmännt-Sociala och Konservativa Arbetsgivareförening, som mestadels bestod av de stora tillverkningsfabriker och industrier som arbetarna jobbade för, beslutade att inhysa sina anställda i fabrikslokalerna samt lagrerna. Fabrikerna hade fördelen att vara uppvärmda mestadels av tiden på dygnet vilket gjorde nätterna mer uthärdliga. Patronerna i LPSCIA hade dock missbedömt den lediga ytan för sovplatser. Knappt hälften av alla arbetare kunde huseras i de uppvärmda komplexen och de familjemedlemmar och barn som tillhörde arbetarnas familjer saknade fortfarande husrum. Det ledde till att arbetarna i sin tur hellre gav den uppvärmda platsen till sina familjer, något som i den farliga maskin- och fabriksmiljön knappast var optimalt, dessutom med tanke på att arbetet började 04.30 varje morgon. Samtidigt började Stadsadministrationen i Lastrage få allt mindre och mindre pengar och behovet av det frusna krispaketet blev allt större.
Utvecklingen fortsätter:
Efter omfattande medierapportering började partiledningarna från den kristdemokratiska och moderata oppositionen i generalförsamlingen ställa regeringen till svars för handlingsförlamningen. Problemet var att både staden, kantonen och staten saknade någon riktig övergripande samordning samt översyn kring vilka- och hur många som var nödställda. Dessutom saknades förutom bara husrum också kläder och mat. Då många av de drabbade redan var ekonomiskt utsatta fanns små marginaler och flera ledande kristdemokrater började framåt julhelgen att uttrycka stor frustration kring regeringens dåliga hantering av ett allvarligt humanitärt problem.
Under mellandagarna och egentligen fram tills Michaelsens installation som minister både förbättrades och försämrades situationen. Senaten hanterade ärendet enligt bruk och sed men skulle inte landa i ett beslut försen den 16:e januari 1963. Under tiden blev Lastrages finanser allt mer ansträngda och nedskärningar tvingades göras inom i princip hela stadens förvaltning för att finansiera nödlösningar åt de hemlösa. I början av januari började försäkringspengarna betalas ut till de som haft hemförsäkringar. Det ledde i sin tur till att flera hundratals personer fick resurser att hyra in sig på vandrarhem, hotell eller hos andra privatpersoner. Problemet var att knappt en fjärdedel av de drabbade hade någon hemförsäkring till följd av små ekonomiska resurser.
Gympasalarna, idrottshallarna och kyrksalarna hade också fått tillfällig värmeutrustning såsom el-element eller gasvärmepannor. Det gjorde att nästan alla nödsatta kunde erbjudas uppvärmd logi. Avkastningen från insamlingarna ökade också för varje dag som gick vilket möjliggjorde inköp av mat, kläder och filtar. Problemen som utvecklades var att inte bara stadsadministrationen började få ekonomiska problem utan även kyrkan och de föreningar som gått in. De krävde efterhandskompensation och behövde resurser för att kunna fortsätta tillhandahålla sin hjälp - annars riskerade de att gå omkull. Statsadministrationen menade att gå in med statliga subventioner vore att visa sig svag och oförmögen att leverera efter samhällskontraktet. De menade att senatens prövning behövde genomföras och att resurser sedan skulle komma dem tillhanda genom staden och kantonen, samt att staten skulle bidra genom att allokera stöd till de två underliggande nivåerna.
Från politikens sida:
Regeringens val av metod för hantering av situationen splittrade de etablerade partierna. Moderaterna, som var starka förespråkare av decentralisering och maktförskjutning menade att regeringen gjorde rätt i att inte intervenera ekonomiskt från ett statligt perspektiv men var mycket kritiska mot att Socialistpartiet på lokal och kantonal nivå hade hanterat situationen så dåligt och beskrev det som vanstyre och aktiv misskötsel. Moderaternas förslag var att låta senaten upplösa Lastrages Stadsfullmäktige vilket Socialistpartiet totalvägrade och kallade det för borgerligt hyperhyckleri. Kristdemokraterna i sin tur menade att regeringen även från ett nationellt perspektiv borde intervenera och ge direkt krisallokeringsstöd: endera genom civilsamhället eller stadsadministrationen. Det humanitära och de sociala effekterna var enligt dem så förödande att inväntan skapade för stora konsekvenser för att se på ''av ideologiska skäl'' som Michaelsen (då utsedd talesperson för händelserna från Kristdemokraternas sida) menade. På de sista sammanträdena inför julen med Socialistpartiets partigrupp i generalförsamlingen så blottades närmast ett inbördeskrig. Flera personer såväl i partiets vänsterflank som i de kristsocialistiska sällskapen var djupt kritiska till att regeringen bara lät titta på medan arbetarklassen i Lastrage led under sådana omänskliga förhållanden. Regeringen försvarade å sin sida det hela med Kristdemokraternas blockad mot den föreslagna nya bostadsministern, Fylde Jurda (fd deputat i deputeradekammaren som avgått i det röda massraset 1958 och hårt uttalad kommunist) i senaten där de vägrade arrangera någon utfrågning. De menade att Kristdemokraterna omöjliggjorde all form av nationell samordning genom att hindra regeringens högst ansvarige ämbetsman för frågorna att tillträda. Det gjorde dock bara regeringskritikerna ännu mer vokala i sina uttalanden och övertygade om regeringen försökte att slingra sig från ansvaret. De höll med om att Kristdemokraternas agerande i senaten var förkastligt men ansåg det inte vara någon anledning till varför regeringen inte intervenerade ekonomiskt iallafall. Trots att var det ju faktiskt förstepresidenten som var den högst ansvariga ämbetsmannen i hela statsadministrationen.
Den 16:e januari beslutade senatens konstitutionsutskott med röstningssiffrorna 10-5 att fastställa ett domslut som menade att kantonalregeringen för de Imperiska Förbundsöarna agerat i strid med konstitutionen och att beslutet skulle ogiltigförklaras. Centralbanken upphävde transaktionen och förflyttade i sin tur de tidigare frusta pengarna som återgick till kantonaladministrationens regi. Frågan som kantonens bostads- och utvecklingsminister då fick ta ställning till var ifall ett nytt paket skulle försöka lotsas genom kantonalsenaten eller om kantonalregeringen skulle överklaga beslutet till högsta domstolen. Då högsta domstolen ägde myndighet över senatens beslut kunde den konstitutionella prövningen också förändras om det fanns prejudicerande- eller kraftigt rättsvidrig grund. Efter diskussion i kantonalregeringen beslutade man att separat försöka genomföra ett nytt krispaket samt att överklaga beslutet att frysa det första krispaketet; till HD. Vid ett felaktigt domslut riskerade kantonaladministrationen att spräcka hela sin ekonomi genom två separata krispaket till Lastrage men chefsministern motiverade det med det allvarliga läge ''statens näst största stad just nu befinner sig i och det ansvar som vi politiskt tillsammans måste vara förmögna att ta''. Folkregeringen var djupt kritiska till kantonalregeringens beslut och nu började även oppositionspartierna vända sig mot kantonalregeringen som de menade hanterade situationen på ett ansvarslöst och småsinnigt sätt. Den 22:a januari responderade HD:s administrative domare John St Henric att prövningstillstånd ej hade utfärdats och att senatens beslut ägde oöverprövlig kraft.
Efter valet 1963
När Michaelsen senare under våren 1963 blev ansvarigt statsråd för frågan lade hon direkt om riktningen. Frågan hade tagit stort utrymme under extravalkampanjen och Kristdemokraterna för första gången sedan fallet av det Facilidiska Enväldet, fått över flera av de annars mörkröda kvarteren i Lastrages förorter. Många av de fattigaste arbetarna samt familjerna kände sig oerhört svikna av Paul Menzies och Socialistpartiet vilket i sin tur var en anledning till varför såväl folkregering som stadsfullmäktiget i Lastrage blev blått efter valet 1963.
Regeringen hade egentligen inga andra konkreta lösningar än att nationella medel skulle komma de drabbade tillhanda. I början av april 1963 hade termometrarna fortfarande inte gått över fem plusgrader och även om de flesta hade tak över huvudet så hade nästan ingen fått en ny, permanent bostad. Michaelsen tillsatte en kriskommitté ledd av Bobi Tildinger (C), hennes fd företrädare som ordförande för Maibelhovs Kristdemokratiska Kampanjkommitté biträtt av David Hotch (A), fd borgmästare i Adenport. Kommittén blev ansvarig myndighet för att hantera situationen och fördela de statliga resurserna. Den första prövningen blev att försöka baxa igenom ekonomiskt krisprogram genom generalförsamlingen.
Det fanns olika tillvägagångssätt och den tydligaste var kanske att gå igenom senaten. I början av 1960-talet var Michaelsen var ganska illa omtyckt bland de socialistiska senatorerna, de ansåg henne vara ung och oerfaren och blev provocerade av henne. Därför ville Michaelsen gärna om möjligt undvika att arbeta tillsammans med senaten. Hon kunde också gå till deputeradekammarens budget- och appropriationsutskott, lett av en gammal Socialist som Michaelsen egentligen inte hade något extra för. Hon valde därför att försöka använda av befintliga medel och skrapa ihop resurser av/i de myndigheter, program samt projekt fanns under henne.
Finansieringen misslyckas:
Efter en rundabordskonferens med ledarna för bostads- och forskningsmyndigheterna där Michaelsen uttryckt sina intentioner spred sig omedelbart en rädsla och stressad stämning bland ledningarna och direktörerna. Ingen ville av naturliga skäl bli av med sina resurser eller tvingas göra nedskärningar i den befintliga verksamheten. Det gjorde att flera programchefer och myndighetsdirektörer gick bakom Michaelsens rygg och pratade med bland annat transportminister Di'Castaglia, ledaren i deputeradekammaren, biträdande partigruppsordföranden samt även förstepresidenten och uttryckte sin oro samt sitt misstroende mot hennes ledarskap.
Frågan splittrade dock Kristdemokraterna även internt. De flesta ansåg att det bästa sättet att gå tillväga var att låta Michaelsen ta fram sitt programförslag och utvärdera därifrån. Trots allt fanns ingen annan strategi. Förstepresidenten hade också explicit uttryckt vikten av sina statsråds autonomitet och självständighet i den dagliga verksamheten. Endast ett par dagar senare presenterade Michaelsen ett färdigt förslag på finansiering av krisstödet till regeringens ministerråd.
Michaelsens strategi var att först få ministerrådets godkännande och sedan ta det vidare till berörda myndigheter samt program. På så sätt kunde hon packetera det på bästa sätt och diskutera de konkreta åtgärderna med berörda utan att det förminskades till nedskärningssiffror. Hursomhelst fick biträdande direktören på en av bostadsmyndigheterna reda på dokumentet innan ministerrådet sammanträtt och spred det i princip hela folkregeringen med myndigheter. I dagarna som följde skapades ett politiskt tumult till följd av det som kallades för General Austerity Plan.
Den 11:e april skrev direktörerna/cheferna för Michaelsens myndigheter och regeringsprogram en insändare till den ultrakonservativa lokaltidningen Henry and Pops att de var starkt kritiska mot Michaelsens ''oerfarna, klumpiga, kärringliknande och ineffektiva icke-ledarskap som att regeringen skulle vara ett dockhus man kunde göra vad man ville med'' och skulle säga upp sig om regeringen godkände finansieringsförslaget.
Efter samråd med regeringens verkställande utskott beslutade förstepresident Carthwrither att slå Michaelsen på fingrarna. Han menade att de inte kunde låta inleda regeringsperioden med att tappa hela ledningsstyrkan för ''en merpart av de mest väsentliga myndigheterna i folkregeringen''. Carthwrither meddelade Michaelsen att förslaget skulle behöva förkastas och hon tvingas gå genom generalförsamlingen fortsättningsvis,
Michaelsen kände sig förnedrad och övertrumfad. Att hennes underordnade chefer kunde gå emot hennes beslut var ett stort psykologiskt nederlag: inte minst sett från bilden av henne som ledare. Carthwrither däremot såg det som en perfekt kompromiss då flera av direktörerna/programcheferna men också höga ministrar inifrån ministerrådet krävt Michaelsens avgång. Detta blev som en mellanväg då han själv prompt hade vägrat sparka henne.
Kampen fortsätter:
Nedslagen och förnedrar fick Michaelsen se sig börja om på ny kula. Efter konsultation med make och kollegor ändrade hon helt strategi och upplägg på hennes fortsatta arbete. För det första ändrade hon om i hennes medarbetarstab och flyttade flera av hennes tidigare rådgivare till regeringspositioner för att kunna skaffa mer politisk-strategiska medarbetare. Hon blev fast övertygad om att kloka och kompetenta medarbetare var nyckeln för att undvika framtida förnedring och nederlag, syftet med medarbetare var ju allt både att skydda sin arbetsgivare och stötta denne i sitt arbete. Michaelsen förstod att hon behövde ha in mer strategisk kompetens och skickliga taktiker/politiker som kunde baxa igenom hennes förslag. På bara en vecka hade hon gjort enorma rockader i sitt team.
Genom kontakter i näringsliv, juridik, akademi och tankesmedjor gjorde hon om sitt stab. Ny stabschef blev på sin mans inrådan den politiska basen Oscar Schwartz, VD för investmentbolaget Adenport Hawks Inc. med tidigare roller som stabschef för Carthwrither (när han tjänstgjorde i Brathwellregeringen 45-50), stadsbyggnadskommunalråd för Adenport, politisk rådgivare till Isaach Brathwell (i Warnerregeringen under kriget) samt chef för PR-byrån Holminger som fungerade som propagandarådgivare åt krigsmoralministeriet under andra världskriget. Schwartz var först mycket kritisk till att ansluta sig till Michaelsens team: politiskt stod han egentligen mycket närmre de kristdemokrater som hade krävt Michaelsens avgång och han tyckte också att det kändes märkligt att tjänstgöra för ett sådant ungt och oerfaret statsråd. Efter övertalning från Roberth Michaelsen övertalades han dock och gick med på det. Det gjorde att Michaelsen knöts ännu närmre Carthwrither som stod Schwartz mycket nära men också fick in - och förståelse över av etablissemangets regler på sitt kontor. I sitt team fick Michaelsen också flera kunniga rådgivare med bakgrund som kampanjstrateger, medarbetare på kristdemokratiska tankesmedjor, rådgivare till deputater i generalförsamlingen, som ekonomer och liknande.
Schwartz och Michaelsen kom till en början inte speciellt bra överrens. Schwartz arbetade på ett affärsmässigt, vinstmaximerande, strängt och ekonomiskt sätt medan Michaelsen var betydligt mer folkrörelseorienterad och trodde på en inkluderande, och mer demokratisk arbetsgång. Hon var dock övertygad om att Schwartz erfarenhet var helt väsentligt för hur i princip hur hela hennes politiska eftermäle skulle karaktäriseras och valde att följa Schwartz regler och rutiner.
På Schwartz inrådan utsåg Michaelsen en av sina ekonomisk-politiska rådgivare, Mario di'Caspino till projektledare för att hantera den politisk-strategiska processen för att få igenom sitt krispaket. di'Caspino var en hårdhudad och rättfram strateg som älskade det politiska spelet och manövrerade sig i landskapet med skicklighet. di'Caspino var doktor i statsvetenskap från Adenportuniversitet och hade lyckats rekryteras från sin tjänst på en av Adenports socialkonservativa tankesmedjor. Vid ett frukostmöte föreslog Schwartz och di'Caspino att Michaelsen skulle ta finansieringsprogrammet genom senaten. ''Bättre att ta blodkampen mot vargflocken så tidigt som möjligt''. Michaelsen försökte i grunden vara medgörlig men var på ett personligt helt ointresserad av att arbeta med socialistsenatorerna som hon menade var ''fyllda av ett så okristligt men brinnande vänsterhat mot mig som etablerats redan sedan jag fick ned Polavusnec -och som faktiskt inte har något intresse alls av arbetarna i Lastrage eller deras välmående''. Schwartz responderade med att skälla ut Michaelsen för sin ''kategoriska och enkelspåriga syn på det politiska spelet utan att ens ha spelat det''. Michaelsen antog en kompromiss om att försöka träffa gruppledarna i senatens bostads-, energi- och transportutskott om di'Caspino kunde få en garant för att åtminstone 10 senatorer kunde tänka sig stötta henne i sitt program.
Utskottet sammanträder:
Den 21:a april återkom di'Caspino till Michaelsen. di'Caspino och Schwartz, som bägge var väletablerade i de politiska kretsarna hade genom skickliga övertalningar, manipulation, hot och löften lyckats få 13 senatorer att garantera sitt fulla stöd i projektet. Nästan samtliga tillhörde dock Kristdemokraterna själva, ett fåtal Moderaterna. Bägge partierna själva behövde gå samman för att ens lindrigt kunna stå upp mot det mäktiga Socialistpartiet som fortfarande dominerade senaten. Michaelsen som dock ville hedra sitt ord kallade efter försäkrans examinering till samråd med gruppledarna i senatsutskottet samt Schwartz, di'Caspino, Tildinger, Hotch och Lastrages nya, kristdemokratiska borgmästare.
I tidigare möten med socialistsenatorerna hade Michaelsen blivit fullständigt överkörd och nedtryckt. di'Caspino och sina projektmedarbetare hade dock tagit fram grundliga argumentationsunderlag som gjorde att Michaelsen stod sig riktigt bra på mötet. När Socialistpartiets gruppledare försökte skratta henne rakt i ansikten kunde Michaelsen genom skicklig retorik vända situationen till hennes favör. Trots ett lyckat möte ur ett personligt perspektiv blev det dock uppenbart att Moderaterna inte skulle stödja programmet av ideologisk-politiska skäl samt att Socialistpartiet inte skulle stödja det pga allmän bitterhet efter valnederlaget och kvinnoförakt. Stabschef Schwartz hade dock lyckats övertala Socialistpartiets gruppledare - tillika utskottsordföranden att arrangera en Senate Estimates (en politisk senatsutfrågning) för protokollets skull. Ordföranden var mycket kritisk och menade att det var bortslösad tid men bokade in en trekvart efter envisa påbud, eftermiddagen den 23: april för att snabbt ha det avklarat.
Endast en av de 13 senatorer Michaelsens stab hade fått stöd från satt på ansvarigt utskott, den kristdemokratiska senatorn från Metropolium Peter Hovensteller. Hovensteller var längst ned i senioritet av de kristdemokratiska senatorerna som satt på utskottet vilket gav han knappt en minut till förfogande under utfrågningen.
Michaelsen var väl förberedd inför utfrågningen. Hon hade sedan hon tillträtt besökt kvarteren i Lastrage vid flera tillfällen och hade med sig konkreta vittnesmål från flera av de berörda. Hon hade också samlat in ekonomiska underlag från Lastrage Stadsadministration om deras pressade situation. Senatsutfrågningen gick inte bra för Michaelsens del. Hennes kristdemokratiska senatskollegor hyste ett undanträngt, men närvarande förakt för henne på grund av sin oerfarenhet och den tunga post hon fått. Från dem fick hon inga frågor överhuvudtaget eller något stöd för den delen, de såg medvetet uttråkade ut, rökte cigarrer, läste eller skämtade med varandra. Moderaternas två senatorer som tjänstgjorde på utskottet ställde relevanta men kritiska frågor och trots bra svar från Michaelsens sida var det uppenbart att de inte tänkte stötta hennes program.
Den stora flaskhalsen var dock Socialistpartiets senatorer som såg det hela som ett komiskt spektakel och en möjlighet att få köra omkring med ett vekt och oerfaret statsråd för nöjes skull. Socialistpartier dominerade överlägset på utskottet och skrattade högljutt och hånfullt när hon talade, lade semisexistiska och irrelevanta kommentarer om hennes erfarenhet och utseende, avbröt henne och ställde frågor till henne kring personliga saker tills de fyrtiofem minuterna var gångna. När det blev Hovenstellers tur att fråga ut henne fick hon den första riktiga frågan kring programmets innehåll och tilläts oavbrutet (under Socialistsenatorernas haglande hånskratt och kommentarer) presentera sin idé under en dryg halvminut innan ordföranden bröt sammanträdet och avslutade utfrågningen.
Krigsintermezzo:
Michaelsen var förnedrad men vägrade låta sig nedslås av Socialistpartiets utfrågning och förstod att arbetet behövde intensifierad på bred front om hon skulle kunna vinna kampen. Hon bet sig i tungan, gjorde snabbt om i den interna arbetsfördelningen mellan sina medarbetare och lade upp projektet på ett nytt sätt. Michaelsens presschef Iain Corney, kampanjchef Aidan Castaglia och politisk strateg Gorsuch Gallagher utsågs till lokalkampanjteam för Lastrage. Teamets uppgifts blev att mobilisera och opinionsbilda lokalt i Lastrage för att sätta press på Socialistpartiet att ge vika: endera i deputeradekammare eller senaten. Lokalkampanjteamet satte redan igång och reste redan klockan 04.52 den 25:e april med första flighten till Lastrage. De utsåg den fd kristdemokratiska deputaten Victor Vigoli till kampanjledare och drog genast igång en crowdfunding-kampanj för att få medel till att köpa upp reklampelare, tv- samt radioreklam och helsidesannonser.
Michaelsen förstod också att hon behövde ha någon av de mer ledande kristdemokraterna i ryggen för att kunna få igenom sitt paket. Kvar i Adenport inledde hon en omfattande charmoffensiv mot några strategiskt utvalda partikollegor. Michaelsen som på ett personligt plan var både social, försiktig samt nätverkande och i deputeradekammaren en relativt omtyckt person, fokuserade på den kristdemokratiska chefsinpiskaren i senaten, den kristdemokratiska skatteministern samt chefen för generalförsamlingens partikansli. Hon arrangerade ett framgångsrikt middagsmöte tillsammans med sin statssekreterare Melwin Hobenofver där hon övertygade honom om den strategisk-politiska vikten av programmets genomförande för att dels framstå som handlingskraftiga men också behållare väljare av Lastrage arbetarfamiljer. När hon hade Hobenofver på tråden blev det fortsatte arbetet enklare. Hobenofver hade direktkontakt med framförallt skatteministern och partikanslichefen i sitt ansvar att hantera de löpande angelägenheterna som Michaelsen handhade som statsråd och gav en direktlänk in till dem.
Under tiden fokuserade di'Caspino på de hårdare delarna kring förhandlingarna med Socialistpartiets senatorer. Senatorerna var hårdföra socialister - djupt bittra över sin förlust i valet och övertygat envisa i sin kamp att göra livet så jobbigt som möjligt för kristdemokraterna samt dess statsråd. Nu hade de fått ett perfekt case: en ung, oerfaren ''flickebit'' som de kunde köra runt med hur de ville och de vägrade därför att ens ge vika åt di'Caspinos försök till övertalan. di'Caspino, nära förtrogen med den kristdemokratiska senatorn Philip Al'Rosen som tjänstgjorde som ordförande för senatens hälso-, arbets- och utbildningsutskott såg till att få med sig Al'Rosen på tåget genom att hänvisa till gentjänster som Al'Rosen fortfarande var honom skyldig till följd av att di'Caspino stöttat honom i sin senatskampanj. När di'Caspino träffade socialistsenatorerna igen tog han med sig Al'Rosen som hotade att fälla Socialistpartiets hälsoreformförslag: ett förslag som kristdemokraterna ställt sig bakom efter hårda förhandlingar med Socialistpartiet innan valet. Socialistsenatorerna reagerade med vrede och menade att inte ens kristdemokraterna kunde våga fälla överenskommelsen. Hälsoreformen var impopulär hos kristdemokraterna och gick ut på att kantonerna tvingades blev förbundna att räkna av en viss andel av sin budget till hälsovården, men som fått ges till förmån för att få igenom en skattesäkningsreform. Kristdemokraternas senatsgrupp hade dock varit djupt kluvna och endast gått med på uppgörelsen med Al'Rosens röst till stöd. Det innebar att han också kunde fälla den. Socialistsenatorerna tvingades be om att få återkomma efter överläggningar.
Schwartz och di'Caspino satte då omedelbart igång ett påtryckningsarbete och skickade ut sina allierade för att göra påtryckningar mot de enskilda senatorerna. Samtidigt hade Michaelsen och Hobenofver lyckats övertala skatteministern samt chefen för generalförsamlingens partikansli om programmets vikt. Chefsinpiskaren var betydligt svårare och försökte hålla sig strikt neutral till förmån för vad ledningen i deputeradekammaren instruerade han att genomföra. Det var dock en viktig landvinning då partikanslichefen samt skatteministern kunde ge Michaelsen tillgång till utredningsresurser och personal - som kunde ta fram material för att visa på programmets ekonomiska fördelar. För Michaelsen var skatteminister Kemerny en stor framgång för att få igenom sitt program. Att vara två statsråd i ministerrådet som argumenterade för samma sak var viktigt för att få igenom programmet men också en viktig del i förhandlingarna mot senatorerna. Den 29:e april sammanträdde kristdemokraternas senatsgrupp för ett gruppmöte, som Michaelsen med hjälp av partikanslichefen hade lyckats få en kvart att tillsammans med skatteministern tala på. Michaelsen var en skicklig och polemisk talare som tillsammans med statssekreterare Hobenofver och statsråd Kemerny rev av ett brandtal till förmån för sitt program. Även om senatsgruppen inte enhälligt delade Michaelsens passion för Lastrage arbetare ledde det till en starkare moral hos senatorerna som förstod den politisk-strategiska vikten av att infria sitt vallöfte. På väg ut från mötet lovade också flera senatorer att göra påtryckningar mot socialisterna.
Samma kväll satte lokalkampanjen i Lastrage igång. Kampanjteamet hade fått ihop nog med pengar för att köpa upp reklamplatser runt om i Lastrage men också lite tv- samt radio-tid. 20.00 marscherade hundratals arbetare koordinerade av kampanjteamet mot Socialistpartiets högkvarter i Lastrage och skanderade att de skulle fortsätta varje kväll tills socialistsenatorerna stöttade programmet. Samtidigt spreds radio- och tv-reklam över hela landet om Socialistpartiets svek mot arbetarklassen. Morgonen efter bjöds Michaelsen in till en radio-debatt mot Socialistpartiets viceledare i senaten där hon rev av samma tal hon hållit dagen innan inför den kristdemokratiska senatsgruppen, i debattform. Nu började Socialistpartiets senatorer från de Imperiska Förbundsöarna skruva på sig. Flera av dem hade valt med hjälp av arbetarna från Lastrage och blev allt mer obekväma med den växande opinionen tillförmån för programmet. Samma kväll demonstrerade nästan tusen personer utanför Socialistpartiets högkvarter i Lastrage.
Den 2:a maj hade kampanjteamet köpt upp helsidor i samtliga av morgontidningarna som erbjöd annonsplatser med budskap om Socialistsenatorernas svek. Den 3:e maj skulle Socialistpartiets senatsgrupp sammanträde vilket gjorde Michaelsen ville trappa upp påtryckningarna. Flera av de kristdemokratiska senatorerna hade nu också mobiliserats och börjat göra påtryckningar mot sina socialistiska kollegor i korridorerna. På lunchen gick chefsinpiskaren i deputeradekammaren, statssekreteraren samt skatteministern ut i separata radiointervjuer där de offentligt uttalade sig ''fulla och helhjärtade stöd'' för the Michaelsen Programme. Chefsinpiskaren kom själv från Lastrage och hade ändrat sig efter att flera av lokalborna hade hört av sig till hans kansli och bett honom att göra påtryckningar mot socialisterna. Stabschef Schwartz gjorde också ett upprop med namninsamling och samlade in namn på de kristdemokrater som stod bakom förslaget. Redan samma kväll sammanträdde Michaelsens stab och han kunde visa på en 550-namn lång lista med underskrifter från alla partier: även Socialistpartiet och Moderaterna, främst i deputeradekammaren. Till Michaelsens förvåning hade även flera statsråd signerat: bland annat transportminister Di'Castaglia och förstepresident Carthwrither. Morgonen den 3:e maj publicerade Soyeschilla Daily Mail listan och där Carthwriters namn (som redaktören lämpligt satt längst upp i artikeln) förvånade hela den anglikanska befolkningen. På förmiddagen arrangerades en generaldemonstration i Lastrage där tretusen femhundra personer deltog och demonstrerade utanför Socialistpartiets högkvarter. Socialistsenatorernas kontor var också översvämmade med brev och telefonsamtal då lokalkampanjteamet mobiliserade påtryckningar genom ''brevskrivarkvällar'' och liknande, vilket var uppskattat då det fanns varm mat, kläder och uppvärmda lokaler vilket gjorde det till lokala tillhåll för arbetarna. I Adenport demonstrerade tvåhundra personer i sympati som gick till Justitiehallen.
Kampen är inte över
Klockan 22.00 avslutade Socialistpartiets senatorer sitt gruppmöte. Pressen hade ockuperat hela hallen utanför gruppmötets rum. Socialistpartiets ledare i senaten meddelade att man beslutat att tillåta fri röstning om Michaelsens förslag. Schwartz förstod att det var ett enkelt sätt att undvika ansvarsutkrävande. Socialisterna skulle antagligen kräva sluten votering, rösta emot och hävda att det var ''de opålitliga och svikande kristdemokraterna'' som röstat emot. Dagen efter intensifierade kampanjen sina påtryckningar. Genom nattmangling med chefredaktörerna för de största morgontidningarna hade Schwartz och Michaelsen lyckats få helsidor med Socialistpartiets senatorer och med rutor ikryssade för hur de skulle rösta om the Michaelsen Programme. Under dagen bombarderades senatorerna av såväl journalister som Michaelsens stab med diktafoner vid telefonluren där de ''ställdes mot väggen'' för hur de skulle rösta. Ett fåtal svarade kryptiskt att de skulle stödja programmet, några stycken att de skulle rösta emot men majoriteten svarade inte alls. Lokalkampanjens demonstrationståg satte samma kväll igång och skanderade namnen på de senatorer som svarat oklart.
Michaelsen förstod att programmet behövde gå till direktvotering; obrutet senatsutskottet, för att kunna gå igenom. Projektledare di'Caspino övertalade numera med enkelhet senatorerna som blivit ordentligt uppmjukade av den hårdföra kampanjen. Michaelsen såg till att senatens legislationsutskott beslutade att ge programmet voteringsrättigheter á kategori 3: alltså att ansvarigt utskott skulle rösta om ärendet även om det obrutet skulle gå till senaten i plenum. Något som skulle visa sig vara avgörande.
Den 6:e maj skulle senatens bostads-, energi- och transportutskott rösta om planen då ministerrådet beslutat lägga fram den inför senaten. Dagen innan, den 5:e maj, beslutade lokalkampanjen att skicka ut lastbilar målade med namnen på de oklara senatorerna på Lastrage gator. Vädret var fortfarande inte över tio grader plus och arbetarnas uttålighet började övergå till såväl ilska, trötthet som desperation - något lokalkampanjen kanaliserade genom sina insatser. Varje gång en senator gav klartecken om sitt stöd för programmet togs lastbilen ned och en bukett med röda rosor (Socialistpartiets signaturtecken) skickades tillsammans med namninsamlingen som ''tackkort''. Med röstsiffrorna 5-6 föll Michaelsens program i utskottet. Nyheten spred sig som en löpeld i landet vilket föranledde att desperation och frustration hos flera av arbetarna i Lastrage som gick ut på gatorna och vrålade utanför Socialistpartiets högkvarter. Samma kväll höll Michaelsen ett direktsänt tv-tal där hon berättade att slaget inte var över och att morgondagens plenumvotering skulle